Farmor är hos änglarna
Min älskade farmor har lämnat sin familj och farit till änglarna.
Det var den 13 aug när pappa ringde och berättade för mig att farmor var dålig och att de hade börjat ge henne morfin för att lindra hennes lidande.
Jag bad min far i panik att jag skulle få åka med till henne.
Jag, min pappa och mamma for i väg strax innan ett till Krstinehamn.
Väl framme möttes vi av farmors vårdare, som pysslade om farmor och med tårar i ögonen yttrade vackra ord om min farmor innan de gick hem för dagen.
Farmor låg i hennes säng insvept i ett lilarandigt påslakan. Farmors andning var slemmig och bubblande. Hennes ögonbryn var rynkade. Ibland verkade som om hon ville säga att ngt och ibland verkade som om hon grät.
Vi berättade att vi kommit och att hennes barnbarn Ulrika och Carin var på väg upp till Värmland från Skåne respektiva Göteborg.
Jag hade för mig själv lovat att jag skulle sitta hos min farmor när denna stund skulle komma. Nu var den här och jag värgrade lämna min farmors sida.
Klockan 22.30 kom mina älskade kusiner.
Min farmor älskade gin och tonic. Det hade hon trots att hon mådde mycket dåligt, druckit dagen innan denna. Min farmor var en jäkel på att sjunga snapsvisor. Det var alltid hon som tog ton vid våra sammankomster.
Så när mina älskade kusiner kom så gjorde vi en varsin gin och tonic och sjöng en snapsvisa för farmor. Jag tror farmor log och egentligen villa sjunga med och även få en klunk dricka.
Vi satt där vid hennes sida pratade minnen som vi hade med vår far-mor-mor. Vi lyssnade på farmors rossliga andetag. Observerade vår åldrings sista timmar i livet. Vi skrattade lite åt att vår far-mor-mor faktiskt haft nio liv och att vi varit oroliga för att mista henne i cirka 15 år. Hon har kämpat hårt och varit med om mycket.
Den rossliga andningen besvärade farmor mer och mer. Det spelade ingen roll vilken sida de la henne på eller hur mkt morfin farmor fick. Så gav inte slemmet i halsen med sig.
Strax innan två satte jag mig åter igen vid hennes sida, höll hennes hand. Farmor var vid det här laget väldigt ansträngd.
Jag höll hårt i hennes hand och sa: "Farmor, släpp taget, du behöver inte kämpa mer". Farmor tog fem rossliga kraftlösa andetag till och sen tog hennes lidande slut.
Det kändes fanatasiskt att få vara så nära henne när hon lämnade allt lidande. Hon har kämpat så länge och så hårt.
Vi satt länge hos henne. Tårarna rann samtidigt som man kunde känna viss lättnad för att vår älskade far-mor-mor nu äntligen slapp lida och fått återförenas med många nära och kära.
Vi hade tillsammans med farmors underbara fadder beslutat att farmor skulle få ha på sig sin nyinköpta kavaj med byxa och vita blus.
Jag hade så svårt att gå ifrån henne. Lämna henne ensam. Men vetskapen om att vi skulle åka tillbaka dagen efter gjorde separationen lite lättare.
Vi tre barnbarn åkte ut till en utav farmors favoritplatser. Picassoskulpturen ute vid hamnen. Vid stod och huttrade ett tag ute vid vattnet och tog farväl. Kändes skönt att höra vinden, vågorna och beskåda stjärnorna på himlen. Det var otroligt vackert.
Dagen efter åkte vi tillbaka för att ta ett ordentligt farväl.
Farmor var så vacker. Hon såg fridfull ut där hon låg. Min bror Mårten sa "jag har aldrig sett farmor se så frisk ut". Det tyckte jag var så fint.
Jag kysste farmors kalla panna och strök henne på kinden och på handen innan jag gick ifrån henne.
Nu finns hon endast som ett vackert minne!
Det var den 13 aug när pappa ringde och berättade för mig att farmor var dålig och att de hade börjat ge henne morfin för att lindra hennes lidande.
Jag bad min far i panik att jag skulle få åka med till henne.
Jag, min pappa och mamma for i väg strax innan ett till Krstinehamn.
Väl framme möttes vi av farmors vårdare, som pysslade om farmor och med tårar i ögonen yttrade vackra ord om min farmor innan de gick hem för dagen.
Farmor låg i hennes säng insvept i ett lilarandigt påslakan. Farmors andning var slemmig och bubblande. Hennes ögonbryn var rynkade. Ibland verkade som om hon ville säga att ngt och ibland verkade som om hon grät.
Vi berättade att vi kommit och att hennes barnbarn Ulrika och Carin var på väg upp till Värmland från Skåne respektiva Göteborg.
Jag hade för mig själv lovat att jag skulle sitta hos min farmor när denna stund skulle komma. Nu var den här och jag värgrade lämna min farmors sida.
Klockan 22.30 kom mina älskade kusiner.
Min farmor älskade gin och tonic. Det hade hon trots att hon mådde mycket dåligt, druckit dagen innan denna. Min farmor var en jäkel på att sjunga snapsvisor. Det var alltid hon som tog ton vid våra sammankomster.
Så när mina älskade kusiner kom så gjorde vi en varsin gin och tonic och sjöng en snapsvisa för farmor. Jag tror farmor log och egentligen villa sjunga med och även få en klunk dricka.
Vi satt där vid hennes sida pratade minnen som vi hade med vår far-mor-mor. Vi lyssnade på farmors rossliga andetag. Observerade vår åldrings sista timmar i livet. Vi skrattade lite åt att vår far-mor-mor faktiskt haft nio liv och att vi varit oroliga för att mista henne i cirka 15 år. Hon har kämpat hårt och varit med om mycket.
Den rossliga andningen besvärade farmor mer och mer. Det spelade ingen roll vilken sida de la henne på eller hur mkt morfin farmor fick. Så gav inte slemmet i halsen med sig.
Strax innan två satte jag mig åter igen vid hennes sida, höll hennes hand. Farmor var vid det här laget väldigt ansträngd.
Jag höll hårt i hennes hand och sa: "Farmor, släpp taget, du behöver inte kämpa mer". Farmor tog fem rossliga kraftlösa andetag till och sen tog hennes lidande slut.
Det kändes fanatasiskt att få vara så nära henne när hon lämnade allt lidande. Hon har kämpat så länge och så hårt.
Vi satt länge hos henne. Tårarna rann samtidigt som man kunde känna viss lättnad för att vår älskade far-mor-mor nu äntligen slapp lida och fått återförenas med många nära och kära.
Vi hade tillsammans med farmors underbara fadder beslutat att farmor skulle få ha på sig sin nyinköpta kavaj med byxa och vita blus.
Jag hade så svårt att gå ifrån henne. Lämna henne ensam. Men vetskapen om att vi skulle åka tillbaka dagen efter gjorde separationen lite lättare.
Vi tre barnbarn åkte ut till en utav farmors favoritplatser. Picassoskulpturen ute vid hamnen. Vid stod och huttrade ett tag ute vid vattnet och tog farväl. Kändes skönt att höra vinden, vågorna och beskåda stjärnorna på himlen. Det var otroligt vackert.
Dagen efter åkte vi tillbaka för att ta ett ordentligt farväl.
Farmor var så vacker. Hon såg fridfull ut där hon låg. Min bror Mårten sa "jag har aldrig sett farmor se så frisk ut". Det tyckte jag var så fint.
Jag kysste farmors kalla panna och strök henne på kinden och på handen innan jag gick ifrån henne.
Nu finns hon endast som ett vackert minne!
