Eileeen

Livet är en fantastisk gåva. Den bästa gåvan man tar emot under sin livstid. Ett livslångt äventyr. Det är fantastiskt. Man utvecklas varje dag. Man lär sig nya saker. Får massa erfarenhet. Är barn varje gång man prövar på ngt nytt. Varje människa har möjlighet till att lära sig nya saker varje dag, upptäcka nya saker varje dag och det bästa är att man är aldrig fullärd. Man kan ine säga när man är 80 år och väntar på att somna in att man upptäckt allt som finns i denna värld. Livet är full av lycka, skratt, tårar, vänskap, kärlek......

MEN!
Varför ska det smärta så? Varför ska det vara så svårt ibland? Varför ska ens steg här i livet kännas som bly? Varför ska det vara så svårt att andas, när det trycker över bröstet? Varför ska man gå omkring och vara orolig och rädd? Varför ska man känna sig så obeskrivligt ensam? Varför ska det vara så svårt att vara ensam? Varför känner man sig så himla otrygg?

Jag är rädd för framtiden, för nuet. Jag ångrar inget jag gjort men besväras av mina tidigare händelser. Vill skrika!
Har allt äntligen hunnit fatt mig? Har jag nu förståt hur mkt jag kämpat under dessa år? Min insida består av djupa sår. Jag brukar låtsas att det inte påverkat mig så mkt, jag vill nog inte inse. Men såren är oundvikliga. De gör fruktansvärt ont.

Besvikelsen har varit total. Tårarna har varit många miljoner. Iskan har brunnit. Sorgen har existerat varje sekund.

Jag känner mig som en glad, framåt, duktig människa. Dock har jag rätt att vara ledsen. Men jag vill ju att sorgen ska lägga sig. Jag vill känna mig trygg.
Jag längtar efter tvåsamheten, men vet inte hur man gör.
Jag är en igelkott som kryper ihop då jag blir rädd.

Egentligen vill jag inte öppna mig så här på bloggen. Jag blottar mitt inre. Men hur mkt ska man orka hålla inom sig. De som läser detta gör det av egen fri vilja. Och mitt ord är fritt.

Nu är jag så trött, som jag alltid är, så nu är det nog dags att krypa ihop i fosterställningen och sova bort ngr timmar av mitt underbara liv.