Eileeen

Idag var jag med lilla Ella hos veterinären. Snälla vännen Katta följde med mig och Ella. Vi fick vänta i en och en halv timme innan Ella fick träffa doktorn. Veterinären klämde på tassen och Ella pep. Sedan tog de en temp. Då skrek hon desto värre. Stackars Ella fick en lång pinne instucken i rumpan. Jag och Katta skrattade lite gott åt hela situationen men veterinären och djuskötaren rörde inte en min. Törrisar! En vikt tog de också och till min stora glädje hade min misse gått ner i vikt sen senaste besöket. När det bestämdes att Ella behövde bli sövd började mitt hjärta slå hårt och jag kände att ögonen tårades. Min bebis! Jag fick åka därifrån utan min misse för att återkomma dryga timme senare. När jag kom tillbaka låg hon i sin bur nyvaken. Veterinären gick igenom vad som gällde. Dock var jag inte så nöjd med bemötande när jag repeterade vad hon sa för att vara säker på att jag förstod rätt. Gick där ifrån och kände mig besviken. Ska det vara så svårt att vara förstående? När vi kom hem stapplade Ella upp på sin skakiga ben. Hon ramlade flera gånger. Och jag började gråta. Jobbigt att se min bebis sjuk. Vetskapen om att hon skulle bli ensam under natten, eftersom att jag är tvungen till att jobba, gjorde inte situationen lättare. Men underbara Anso kom till mig och är nu hemma hos Ella och sällskapar henne. Så skönt att veta att hon inte är ensam. Tack underbara fantastiska Anso!!!!!!!! Jag är så evigt tacksam!!! Kalaset hos veterinären blev kostsamt. Tur att jag har försäkrat henne. Blir intressant och se hur mkt jag kommer få betala i slutändan...