Eileeen

Jag har panik!!!! Mår så fruktansvärt jävla dåligt!!
Har aldrig någonsin kännt mig så otroligt jävla ensam.

Jag träffar massa vänner nya som gamla. Jag skrattar. Jag Talar om för mig själv och de som är i min närhet att detta kommer blir bra. Jag är så oerhört tacksam för alla som finns i mitt liv. Tack för alla trevliga fikapauser och andra möt-pauser i mitt ständiga kaos. Tack tack! 

Trots alla och allt jag har så har jag aldrig tidigare känt mig så otroligt ensam. Kanske har jag aldrig mått så panikartat dåligt? Jag vet inte men min känsla, mina känslor, mitt plågsamma mående är verkligt och jag vet inte hur detta ska gå?!

Jag vill bara lägga mig ner, trasas sönder och behöva hjälp för att komma upp. Jag står knappt på benen snart kanske jag faller ihop utan vilja? Önskar nästan detta.... På ngt sätt kanske mitt verkliga mående blir synligt då, för alla!

Vad fan har jag gjort med mitt liv? Varför får jag aldrig känna mig riktigt tillfreds med mitt liv?

Den svarta muren, den med texten hopplöshet inbränt i fasaden står upp och jag vete FAN hur jag ska gå runt den eller klättra över den...............

Har ett kraftigt tryck över bröstet och tårarna sipprar fram. Jag vill bryta ihop och gråta i timmar, dagar men jag kan inte det blir för plågsamt och jag behöver ngn vid min sida som jag känner mig fullständigt trygg med. Men jag känner ingen trygghet till mig själv så varför skulle jag göra det med ngn annan....?!

Ännu en dag i min vardag.... dags att torka tårar, daska mig på kinden och vandra ut ur min näste och låtsas som om detta aldrig hade hänt.